Natten har varit fruktansvärd. Vakna vid två snåret o hade jätte lågt blodsocker, min första tanke va "jävla skit!!! Andreas är inte hemma"
Efter en timmes tumlande i sängen efter telefonen fick ja tag på Andreas. I vanliga fall brukar ja inte ringa någon men i natt så hade ja svårt att andas så valde de säkra före de osäkra.
Innan ja ringde Andreas så råka ja ringa några andra tex mamma. Inte lätt o trycka på telefonen när man inte kan styra sin kropp.Som tur va så fick svärmor tag på mamma så hon kunde förklara varför ja ringt o hur allt är.

Prata iaf med Andreas o han ringde sin mamma(som ja tidigare pratat med under kvällen så hon va förbered om man säger så)så hon kom in till mig i hjälpte mig o få i mig socker, och så ja andades ordentligt. För de va min största rädsla att ja skulle dö, sluta andas och dö. Har nog aldrig varit så rädd som ja va i natt. Att ligga helt ensam utan att kunna röra sig o känna att man inte kan andas ordentligt!
Men ja klara mig och cool fick en promenix i morse innan svärmor åkte till jobbet o ja ligger nu i soffan i mår riktigt dåligt. Är trött o mår illa som tusan. Allt på samma gång!!