Har varit lite nere några dagar nu, fick veta en sak nu i helgen som inte va de roligaste. har inte orkat prata med någon ville bara låsa in mig och inte komma ut.
De börjar bli lite bättre nu men de dyker upp ibland i mina tankar och de är otroligt jobbigt.

Har iaf varit på den här nya kursen från arbetsförmedlingen i måndags de verkar riktigt roligt och lärarikt.
Synd bara att man inte inte ska vara där varje dag så man har något och göra ska bara träffas en gnåg i veckan och resten ska man jobba hemma mn de ska ja klara ska kolla lite skolor o se om ja har poäng till att börja plugga eller om ja måste plugga upp något.

Det känns nästan som om man borde börja om från början med allt men de är så svårt när man är inskavt i ett litet hjul som går runt och runt allt ska vara som de alltid varit man ska umgås med dom man alltid umgåts med de är så svårt att bryta mönstret men jag vill och ja behöver med vet inte hur.
Känns som om alla andra och lämnar mig ensam kvar, för ja inte vågar ta steget till att gå vidare.
Jag måste jag bara måste gå vidare nu de är tid för de nu, har levt instängt och ensam och bara behövd när alla andra vill de allt för länge nu.

Jag kan inte ändra mig fören dom runt omkring mig gör de, man är ju som man är för andra är som dom är.